Ensamtid

Det är svårt att ta tag i saker. Att ta tag i sitt liv. Att kämpa på, vara effektiv och pragmatisk, få allt det där viktiga man måste göra gjort. Men kanske behöver man inte alltid det. Kanske kan man få gå i idé, äta julgodis och dricka glögg, se på klyschiga urdåliga julfilmer och bara glömma världen utanför. Livet är långt och oavsett vad man gör eller inte gör kommer tiden att fortsätta gå och föra en framåt. Det kan vara ganska skönt att tänka på ibland.

Det är synd

Det är synd om människorna. Tyckte Strindberg. Tycker jag med. Det är synd om den som aldrig är nöjd. Det är synd om den som vaknar precis när det är dags att somna in. Det är synd att TV-programmen bara är intressanta när man inte har tid att se dem, att kladdkaka är gott just för att det är fruktansvärt onyttigt, att klassen känns mysig för att vi snart ska skiljas åt för alltid, att man stöter bort alla i sin omgivning när man känner sig ensam och att jag allid är som mest sugen på att äta när jag inte är hungrig. Det är synd att livet älskar att jävlas med en och det är synd att vi älskar att bli jävlade med.

Det är synd att det finns tid för tiden går utan att jag rör mig och plötsligt står jag där med svarsblanketten i handen och har inte kommit fram till någonting. Det är synd att det finns måsten för ordet måste suger ut all vilja och allt egnagemang oavsett vad saken gäller, då det är allmänt känt att plikter omöjligen kan vara något som är bra för en, någonting man tycker om att göra. Det är synd att det är synd om människorna och det är synd att vi är så medvetna om det.

Vila

Latent fas. Här händer det ingenting. G Girls, stickning, te och mackor i mängder. Ensamma uppesittarkvällar med halvslutna ögon framför TV:n. High Fidelity ikväll. Amerikanska versionen, ganska bra. Väcker musiknörden i mig och jag kommer på att jag vill träffa Burner Boy. Det var längesedan nu, och jag måste tyvärr erkänna att skulden är helt och hållet min.

Jag svävade runt uppe bland molnen ett tag och nu är jag nere på den hårda, regnblöta marken igen, visserligen av egen fri vilja, men ändå. Det är kallt här. Tur att det finns varm mjölk.

Blä

Usch. Mitt nya favoritord som jag skamlöst missbrukar, upprepar som något konstigt mantra i mitt huvud och på den här bloggen. Men så är det ju också ungefär så jag känner inför det mesta just nu. Usch. Jag är en gnällig människa. Medelklassen gnäller mycket, hörde jag på radion idag. Kanske är jag medelklass. Antagligen är jag bara en vanlig surkärring. Usch.

Ja, det regnar.

There is a war in all the heads and there’s a
war in mine as well and if I could explain it any better, I’m sure I would.

We’re in a bus and it’s night, you opened up and so will I but though I’m good with words I’ve never been good with… words.

But all I know is: there’s something new this year.
All I know is there’s something new real near.

There is a town that I live in and it’s a town that favors winners and when I win I think about when I’ll next lose..

I took a train that took me north and it’s the place where trees speak louder than the people and if I have to pick that’s what I’ll choose.

I walked along the river Ume, it chilled me out of my bones too, but a cold wind is always better than a cold voice.
I am not strong enough for win city, I’ll stay in to play Sin, witty people without hearts have always had a lead on me.

And all I know is, there’s something new this year,all I know is there’s something new real near.
All I know is, there’s something new this year.
I don’t know much, but there’s something new coming near.

Självdiciplin

Äsch. Det här går inte. Je ne comprends pas. Och jag orkar inte ens försöka förstå. Who gives a damn anyway? Usch. Äsch. Bluäsch.

ást

Jag har Islandfeber. Island, språket, naturen, människorna, musiken. Jag vill åka dit. Nu. Vem bryr sig om lågkonjunkturer och ekonomiska kriser, bor man på Island räcker det att gå ut genom dörren för att hitta glädjen och meningen med tillvaron. Kanske är det därför islänningarna gör så vacker musik. Eller så är det något med melodin i språket. Eller så är det allt blandat i en underbar, konstig soppa. Jag vet inte. Men vackert är det i alla fall.

Slem

Igår förklarade jag för min kära vän Tutrut hur otroligt avundsjuk jag var på hennes förkylning. Någon verkar ha tagit mitt uttalande alldeles för bokstavligt, och nu sitter jag här, huttrandes och med en hals som känns som om jag just klunkat i mig tre liter saltsyra. Synden straffar sig själv.

Jag som skulle åka till Sagåsen idag. Jag som skulle träna, lämna tillbaka kläder, plugga, ta ett glas vin på Sejdeln, vara glad, pigg och effektiv. Nu sitter jag här och skriver önskelista istället. Eller önselista, rättare sagt, eftersom jag i skapandet av denna, fokuserade så mycket på det estetiska att jag råkade glömma vissa praktiska detaljer. Som att det finns ett k i önskelista, till exempel. Usch, julklappar, julklappar. Usch, kommersialism. Usch, kreativitet. Jag har inga idéer, varken om vad jag själv vill ha eller om vad jag ska ge till någon annan. Tror jag satsar på litteratur och musik på önskelistan i år, ord och toner kan väl aldrig bli helt fel? Frågan är om de i min omgivning känner likadant. Och frågan är om skivor och böcker inte är lite opersonligt. Jo, kanske. Men jag vet inte.

Och lyckligt flög jag över den darrande ribban

Idag har jag missat käglor och kastat klot i rännan. Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att träffa folk man inte känner och helt plötsligt vara själsfränder heller. För det är så sällan det händer. Idag hände det inte.

Trots det är jag nöjd. Jag är stolt. Det var värt det och jag tror att det kommer att lösa sig. Det måste lösa sig och då kommer det också att göra det. Logiska resonemang är bra. Nu ska jag sova. Kanske spela lite gitarr först. Och fastna ett tag till framför datorn. Men sedan, sedan ska jag sova. Det gör ont i mitt trötta huvud.

Eufori

Jag är sådär konstigt, underbart glad idag. Snällglad, familjeglad, raggsockeglad. Musikglad. Sitter för tillfället och lyssnar på Shearwater, det är så melankoliskt långsamvackert att jag bara ryser. Idag har jag varit duktig. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig och läsa vinklade texter om Karl XII. Och till min stora förvåning var det intressant. Kaffe, musik och plugg är inte alltid helt fel.

Idag blev jag ännu en gång påmind om vilka fantastiska människor det finns här i världen. Jag har väl aldrig varit direkt misantropisk av mig, men min världssyn har på sistonde blivit allt mer pessimistisk och dagens lilla glädjeglimt kunde inte kommit mer lägligt. Och snart, snart är det jul men inte riktigt än och det är så bra, det känns så bra, idag känns inte riktigt än precis lagom.

Hjälp

Oj, vad myrorna kryper idag. Upp ner fram bak. Överallt. Nervositet. Maniskt ätande i misslyckat försök att lugna ner mig. Men julkalendern, den är bra. Och på fredag ska jag bowla. Hjälp.

Jag hade svensk(a)prov idag. Det gick åt pipsvängen, och majoriteten av klassen har nu intagit en ganska så mordisk ställning mot vår skallige maestro med härskarteknikerna. Äntligen. Det rådde viss sömnbrist i klassrummet och jag, som sovit cirka fyra timmar, tillhörde nog genomsnittet. En och annan sömndrucken stackare somnade på skrivningen, med ansiktet mot hopplöst svårbesvarade frågor. Själv somnade jag när jag kom hem, och försov mig till min spansk(a)lektion som började kvart över två. Jag som hatar att sova på dagen.

Pluggpanik

Det här går inte. Möööh. Så känner jag just nu. Den där känslan av trött panik som sakta börjar smyga sig på när man kommer till insikten att saker faktiskt inte alltid löser sig. Jag kan inte plugga längre. Idag har jag ätit pepparkakor. Säkert femtio stycken.

Hej december, snälla regna inte bort

Vad är det med julen som gör att alla maniskt suktar efter den innan det ens har hunnit bli december? Det räcker att ta sig en titt på första bästa blogg och vips dyker det magiska ordet upp: jul. Själv är jag precis likadan. Förväntansfull satt jag bänkad framför TVn idag för att se premiären av årets julkalender (som faktiskt verkar ganska lovande), strängt hyschandes åt alla i min närhet om de så bara öppnade munnen under min nostalgispäckade kvart av koncentrerat TV-tittande. Och självklart hann jag öppna luckan på kalendern innan killen på TVn. Annars är man ju körd för resten av julen.

Jag sitter här och väntar på snön. På det där mjuka, vita, snälla som bara gör att man vill krama alla man ser och lägga sig ner och rulla runtrunt, som Charlie. Och jag sitter här och väntar på att fisen och korven ska komma hem. Hemhemhem. Hem till staden där det alltid regnar. Hem till mig. Och jag sitter här och försöker övertyga mig själv om att Hemingway är intressant, trots att han är den kanske mest överskattade författaren i historien. Tycker jag. Men så gillar jag inte muskulösa män med stora egon heller.

Fläsket brändes, Anna skämdes

"Om ni inte närvarar vid båda repen kan ni tyvärr inte vara med på konserten". Om ni har ett liv utanför kören kan ni tyvärr inte vara med på konserten. Kunde han ha skrivit. Så hade han i alla fall varit ärlig. Uschusch, jag orkar inte det här. Jag orkar inte att något så patetiskt och obetydligt som tid ska stå i vägen för allt jag vill göra. Och jag börjar bli smått irriterad på överambitiösa körledare. Men så är han ju också före detta naturare. Snart driver vi nog hela världen i fördärvet.

Bertolt Brecht och Doktor Sion

Jag brukade vara en sån där person med koncentrationsförmåga. Lite disträ och småförvirrad kanske, men ändå kapabel att fokusera när det väl gällde. Så var det förr i tiden. Innan jag upptäckte, gitarren, datorn, dagdrömmarna, funderingarna och alla röriga högar med intryck och tankar som dumpats lite överallt i min hjärna i väntan på att få analyseras sönder och ältas in absurdum, som min kära svensklärare så fint har lärt mig att säga. Det händer så mycket nu, och på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå lösa det, jag rör mig så fort att jag springer ifrån mig själv. Jag skriker åt mig själv, väntaväntavänta, men självmant kommer jag aldrig att stanna. Inte förrän jag ligger där och gråter på marken med blod rinnande från mina uppskrapade knän. Men jag skulle aldrig ge upp. På med plåster och spring vidare.

Lluvia

Español es una lengua fea que no me gusta nada. Por eso no quiero estudiarla sino que quiero pensar en otras cosas, cosas más importantes. Cosas como la vida, el amor y la música. Pero, desfortunadamente, mi profesora no me entiende. Plugga är bajs. Förresten är jag italienare, både i hjärtat och i blodet. Inte någon dum spanjorska.




Jag villevilleville gå på Rätt Till Vård-festivalen igår. Det var som gjort för mig. Alla mina intressen samlade på ett och samma ställe. Bajs. Men nu går turen till Sthlm och jag hoppas att de får trevligt där uppe. Jag spenderade istället gårdagen med körövning från halv sex till halv nio. Oh, I'm lovin it. Fast ärligt talat var det faktiskt inte så farligt. Nästan roligt emellanåt till och med. Musik, skratt och mycket informativa samtal. Nästan en höjdarkväll. Och så slapp jag ju plugga.

Spontanitet?

Jag är fast. Har precis kommit till den sorgliga insikten att jag har blivit en sån där överentusiastisk, halvtaskig bloggare. Som alla andra nuförtiden. Men, det kan vara bra att skriva av sig ibland och jag kan faktiskt inte pracka på min stackars dagbok hur mycket skit som helst. Så lite bloggande är kanske bra.

Sitter för tillfället och "pluggar spanska" och irriterar mig på det klassiska amerikanska dejtingfenomenet som tyvärr verkar ha nästlat in sig även här i gråkalla Sverige. Varför kan saker inte bara bli? Varför ska allting planeras, förberedas, varas nervöst för och sedan oftast bara sluta som pannkaka ändå? Jag önskar att jag hade något att tro på, Gud eller ödet eller vad som helst, något som tog på sig ansvaret för det som sker så att jag skulle slippa bekymra mig för det. För just nu bekymrar jag mig alldeles för mycket.

Förvirring

Ingenting, ingenting, ingenting verkar fungera som det ska i min kära lilla huvudknopp idag. Jag kan inte plugga, kan inte tänka, kan inte sluta tugga på saker fast jag är mätt som en plätt och känner mig allmänt förvirrad. Rastlös och oföretagsam på samma gång. Sneglar mot gitarren som står övergiven i hörnet men inte ens den kan jag trösta mig med idag. Kortslutning. Högvarv. Jag vet inte.

Jag vill springa. Fort, fort så att jag glömmer allting annat och får sätta livet på paus bara för en liten stund. Men det är mörkt, kallt och läskiga gubbar i skogen. Därmed ingen bra idé. Till min stora glädje har jag dock återupptäckt Beirut i mitt numera alltför tråkiga iTunes-bibliotek. Av någon outgrundlig anledning gör musiken mig lugn. Tack Gud för musik.

Usch

Jag behöver en liten grön gubbe som kan sitta i mitt huvud och fatta viktiga beslut. Och oviktiga sådana också för den delen. Det här går inte.

Jag är så fruktansvärt omständig. En som förstorar upp saker. Gör en höna av en fjäder. Tänker på slutet innan jag ens kommit till början. Jag har aldrig lärt mig hur man gör sånt här och jag kommer antagligen aldrig att göra det. Och nu snurrar det. Mitt huvud flyger omkring bland färgglada moln av mer eller mindre normala tankar och logiska resonemang och det snurrar så fort att jag börjar bli rädd att det ska trilla av. Halsen slår knut på sig själv och jag kan inte andas. Snälla lilla gröna gubbe, kom och hjälp mig.

Möööh

Det går inte idag. Ingenting går idag. Jag bajsar på allt och spelar gitarr istället.

Med en doft av bränt hår

Plugga. Hur gör man? Jag har förträngt allt som har med skolarbete att göra just nu. Och om någon frågar mig om mitt projektarbete kommer jag knappt ihåg vad jag håller på med. Jag orkar bara inte.

Jag borde vara sådär härligt, nervöst, hormonladdat högstadieglad idag. Så som jag var igår. Uppskatta att livet faktiskt kan vara mer spännande än morgonpromenad med varm choklad och vörtbröd efteråt. Inse att man inte alltid måste regrediera, att man kan gå framåt också. Utvecklas. Men varför? Jag har insett att det bor en liten fobiker i mig. Speciellt när det kommer till telefoner. Och att ta tag i saker. Och att leva. Jag vågar inte. Kramar gitarren istället eller lyssnar på Autisterna och känner mig nostalgisk, som nu.

Fredagen blev förresten inte alls så bra som jag tänkt mig. Inte ens i närheten. För mycket vin och för stark glögg och diskussioner som fick mig att vilja gräva ett hål rakt genom jorden och dyka upp nånstans i Kina (eller var man nu hamnar). Till råga på allt lyckades jag bränna upp håret. Inte allt, men en hel del. Vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat gå om jag inte släckt elden så tidigt som jag gjorde. Om inte Rollo hade skrikit. Tack. Som tur är var det mest underhåret där bak som tog stryk, så det syns inte så mycket, känns bara väldigt mycket tunnare nu.

Yes, vi har fått armar!

fulheten.com

Övertrött

Vörtbröd med blåbärste. Jag älskar livet. Ibland. Jag älskar livet mitt i natten när den första snön börjar lägga sig och man kan skriva bajs på bilar. Och när det jag skrivit står kvar morgonen efter som en glad påminnelse om den där underbara drömmen som inte var någon dröm. Och jag älskar att jag har sån sömnbrist att jag knappt är medveten om vad jag skriver just nu och egentligen inte borde sitta här och skriva alls, utan lägga mig i min underbart varma säng och äntligen ta igen lite av min förlorade skönhetssömn. Men det lär inte hända den här gången heller.

Jag hade en riktigt trevlig kväll igår faktiskt. På Sticky. Ja, jag är 18 och patetisk. Men med tanke på att vissa 23-åringar också envisas med att dyka upp där under förevändningen att "de råkade ha vägarna förbi" tänker jag inte skämmas. Dessutom lärde jag mig en hel del. Till exempel att det går att läsa av min energipulserande aura att jag är blågrön. Hanna å andra sidan, är orange. Intressant. Och om någon undrar finns det faktiskt folk som heter Arne. Det kan vara bra att veta om man vill undvika pinsamma situationer.

Jag tror att det här kommer att bli en bra dag. Ikväll vankas promenad med efterlängtade Malinpalin (som jag antar läser det här :)) och efter det årets första glöggparty för att fira min pluttebror och ännu pluttigare David. Och glögg är gott och mandlarna som skvalpar runt i den är ännu godare. Så det blir nog en bra dag.

Fint främmande

Det är så många tankar, funderingar och allmäna iakttagelser som slåss i mitt huvud idag att jag nästan kan höra knytnävsslagen och sparkarna ända ut hit. De flesta av mina stackars hjärnceller ligger väl halvdöda och utslagna och gråter vid det här lagen. Massa matteplugg med konstiga bokstäver och tal som egentligen inte finns har väl inte precis gjort saken bättre. Kommer antagligen vara hjärndöd på provet imorn, men just nu gör det mig ingenting.

Min käre far kom på besök idag. Mitt i veckan. Inte illa. Fast egentligen inte så bra heller om jag ska vara ärlig. Visst är jag glad att han nu äntligen har tagit sig i kragen och insett att han faktiskt har en familj, men det kom en sådär tio år försent och nu får han inte plats längre. Och jag är hemsk, bitter, sur, arg, förkastlig, fruktansvärd, elak som säger så men det är tyvärr så jag känner och det här är ju trots allt min blogg så jag antar att jag har rätt att skriva vilka hemskheter jag vill. Här får jag vara hur subjektiv och trångsynt jag vill och behöver därför till exempel inte reflektera över att det kanske i själva verket är så att jag tycker att det är jobbigt att han kommer hem eftersom han säger sanningar och inte daltar runt med mig som mamma gör. För så är det verkligen, verkligen inte.

Regression

Nostalgi, finns det något bättre? Sitter och njuter framför Barnkanalen och Richard Scarrys äventysrvärld (den med katten, masken och moralkakorna) och undrar varför man någonsin slutar titta på barnprogram. Världen hade varit bättre med bara barnprogram på tv. För övrigt är det otroligt, förfärligt synd om mig idag, fick stanna hemma från skolan p g a bajsont i magen och missade därigenom min första efterlängtade sex och samlevndadslektion. Lyckades till råga på allt nästan bränna upp vetekudden i mikron vilket har gjort att en mystisk rökig odör av bränt vete har spridit sig i lägenheten. Alltså, otroligt förfärligt synd om mig. Bara så ni vet.

Pratade förresten med min rumänske vän med de konstiga värderingarna i söndags. Det har gått över ett år nu och ändå gick jag runt i skolan med ett stort, fånigt, pubertalt leende på läpparna hela dagen igår. Jag är patetisk. Fast på något sätt trivs jag nog med att vara det.

Ibland blir det bra

Att springa. Jag älskar det. Jag flyger och det enda som finns är musiken, mina ben och vinddraget jag känner när jag svischar fram över marken. Ändå lyckas jag på något sätt alltid glömma hur underbart det är precis lagom till nästa gång det är dags att träna. Motivationen är noll. Självdiciplinen ännu sämre. Men, att springa, så otroligt fruktansvärt underbart.

Jag fick en kofta idag. Av min bror. Som fick den av farfar som fick den av Karin som stickade den alldeles själv. Typiskt min farfar att ge bort presenter andra lagt ner så mycket energi på. Han har nog aldrig riktigt fattat grejen. Vilket jag är glad för, då koftan är stor, varm och mysig och jag ofta fryser, Så tack så mycket lillebror, farfar, Karin och garnet.

Idag har jag pluggat. Eller suttit och stirrat på min mattebok. Det duger det också. Jag tycker egentligen om matte, brukar entusiastiskt håva in mängder med naturnördspoäng genom att uttala mig om hur otroligt inspirerande matte E är. Men: plugga är aldrig kul. Borde förresten kanske umgås lite med mina kära siffror nu också. Det enda problemet är att mitt skrivbord för tillfället råkar vara så belamrat att ekvationslösning är omöjligt rent praktiskt. Bra ursäkt, tycker jag.

Snälla, gå inte

Jag är lycklig. Just nu är jag lycklig. Sitter här med gitarr, nyvunnen inspiration och alldeles för starkt te och är lycklig. Just nu. Halvtittar på Spiderman 2 på tv. Heltittade på Madagascar förut. Jag lyckades missa denna underbara (men på tok för korta) film under hypen när den kom ut 2005. Småskrattade lite halvengagerat när alla andra gick runt och sjöng "I like to movit, movit". Försökte förstå det roliga. Typiskt mig.

Spiderman börjar bli en aning seg och högljudd nu känner jag. Ska nog överge tv:n för en god bok. White Teeth av Zadie Smith närmare bestämt. Ett glas vitt och lite mörk choklad till det och jag hade känt mig sofistikerad på riktigt.

Stopp

Jag har ett mål med den här dagen. Idag ska jag inte göra någonting. Bara vara sådär härligt oföretagsam, ineffektiv. Jag har ställt in precis allting och har bestämt mig för att vara nöjd med det. Idag ska jag fundera över livet, spela gitarr, bli frustrerad över mitt ostämda piano och kanske lyssna lite P1, lillgammal som jag är.

Det var nånting med sommaren som var bra. Det var nånting med mig den här sommaren som var bra. Nu har jag tappat bort det.

Jag saknar min pappa och mina Stockholmsvänner som spenderar dagarna med att sitta vid vattnet och äta kräftor. Jag sörjer att jag aldrig kommer att göra det.

Jag är inte jag när jag är här

And I try, I try, I try, I try
But I can’t help but dreaming of
Sitting by myself and watching everyday lives
And I try, I try, I try, I try
but I just want to spend more time with my mind
It always surprises me every time
And none of you ever do
it doesn’t mean that I don’t love you

Och jag, jag nynnar mycket men jag sjunger knappt längre

Frånvarande

Jag tillbringade hela min morgon med att vela om huruvida jag skulle orka gå till skolan idag eller inte. Bestämde mig till slut för att nej, det orkar jag inte, men gick ändå. Stressade ut genom dörren bara för att till min stora glädje bli nerkissad av ösregn. Regn är bajs men jag känner mig bajs idag så det är lungt. Tog mig igenom två timmars svensk(a)lektion med en lärare som inte ser sina egna härskartekniker ens när någon står och kastar dem i ansiktet på honom. Gick till bamba och åt pinnar och grässtrån med vitlökssås. Fick nog och åkte hem. Två lektioner för tidigt. Som vanligt nuförtiden.

Livet är för vackert för att levas fullt ut.