Jag sökte en själ, och fann en man (tack Rut)

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

mömö

det här med bloggande alltså. som ni - och med ni menar jag mina älskvärda obefintliga läsare - ja, som NI kanske har märkt, har jag börjat tvivla på detta märkliga fenomen. jag har slutat skriva. jag har slutat skriva över huvud taget skulle man väl egentligen kunna säga. lite oroväckande med tanke på att det vankas seriösa litteraturstudier om någon vecka. jag är allt annat än peppad.

problemet är inte att jag inte vill plugga. problemet är inte att jag inte är intresserad av litteraturvetenskap. jag har velat det här sedan flera år tillbaka. jag har spenderat halva mitt liv utanför livet, i någon annans liv, som någon annan i en annan värld. jag har levt i böckerna.

problemet är att mitt liv, som det ser ut nu, är alldeles för bra. jag vill leva i livet. eskapismen har tappat sin mening, och det är otroligt svårt att låta sig sugas in i en annan värld när man helst bara vill stanna kvar där man är.

aldrig förut har jag varit så tacksam över ett problem.

Också kritiker är människor...

Använd aldrig allitterationer.

Använd aldrig utländska låneord när det finns en adekvat inhemsk terminologi att tillgå. Låneord är inte à propos.

Anmärkningar inom parentes är onödiga (även om de är relevanta).

Man ska aldrig generalisera.

Uteslut citat. Som Ralph Waldo Emerson sade: "Jag hatar citat. Berätta för mig det du vet."

Jämförelser är lika olämpliga att använda som klichéer.

Var inte omständlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt – det är överflödigt, och risken är att du bara tröttar ut läsarna och får dem att tappa koncentration och intresse så att ditt budskap riskerar att gå förlorat i en aldrig sinande ström av ord som kanske i och för sig låter bra och vederhäftiga, men som inte har så stor betydelse i sammanhanget och kanske inte heller tillför så mycket i sak till det du egentligen vill uttrycka.

Var mer eller mindre exakt i formuleringarna.

Ettordsmeningar? Undvikes!

Analogier i skrivandet är som fjädrar på en orm.

Passivformer bör undvikas.

Vem behöver retoriska frågor?

Överdrifter är miljoner gånger värre än understatements. Lagom är bäst, heter det, men se upp så att du inte blir alltför måttfull.

kom ihåg att alltid börja alla meningar med stor bokstav och avsluta med punkt

Och börja aldrig en mening med konjunktion.

Om du läser igenom det du skrivit kan du vid omläsningen kanske hitta en del upprepningar som kan undvikas genom omläsning och redigering.

Överdriv inte användandet av utropstecken!!!

Placera syftningar så nära som möjligt, särskilt i långa meningar med bisatser på tio ord eller kanske ännu fler, sitt huvudord.

Försök få tummen ur vagnen och sluta använda blandade metaforer.

Stor vikt ska alltid tas till ett korrekt val av ord och formuleringar.

Undvik trendiga ord och uttryck även om de låter coola.

Undvik förkortningar osv.

Uttryck inte uppmaningar i negativ form.

Glöm inte att aldrig använda dubbla negationer.

Sist men inte minst – sky klichéer som pesten; de är bara gammal skåpmat som passar bäst av att förpassas till historiens skräphög.

Till alla unga och dumma (och mest av allt till mig själv):

VIA MEDIA

Jag bad en gång om glädje utan gränser,

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.

Månn blygsamheten växer till med åren?

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.

Men skönast är att stå på smärtans valplats

med stillad håg och se, att solen lyser.

Karin Boye

"...jag som inte kan förklara någonting utan bara stamma fram den eld som bränner mig."

Federico García Lorca

ur fas

Skriva. Det var längesedan nu. Datorn dog, orden försvann och nu litar jag inte längre på den digitala världen. Minst av allt på Internet. För vem vet vem som läser mina meningslösa ord om 50 år? Antagligen ingen.

Jag är trött nu. Trött på riktigt. Folk säger att i tvåan kommer svackan och i trean har man kul. Jag undrar om de verkligen känner så eller om det bara är någon konstig illusion man ska leva upp till. Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll, egentligen. Konstigt att vi lägger så stor vikt vid en värld vi inte ens kan vara säkra på existerar. Konstigt att vi är så bra på att fastna i våra mikroperspektiv.

I tvåan kommer svackan och i trean stupet. Det är sanningen. Min alldeles egna, subjektiva, mikroperspektivssanning. I trean stupet. Och sedan? Ovissheten. Friheten. Framtidsångesten. Den smala, rangliga stegen uppåt igen. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Om det ändå fanns en Gud. Eller åtminstone tron på en. Nu finns ingenting. Kanske musiken, orden. Kanske flyktiga ögonblick av samhörighet, förvirrade möten och speglar i en annan människas ögon. Sällsynt sublimitet i grå vardag. Kanske finns det. Kanske finns det men det spelar ingen roll. Relevans är ett underligt begrepp då det objektivt sett inte går att stämpla på någonting alls i denna värld. Kanske är saker relevanta för mig, i mitt liv. Kanske finns musiken, orden, gemenskapen. Men mot den stora ensamheten är de ingenting.

I väntan på kärleken? I väntan på livet.

There has fallen a splendid tear
From the passion-flower at the gate.
She is coming, my dove, my dear;
She is coming, my life, my fate.
The red rose cries, "She is near, she is near;"
And the white rose weeps, "She is late;"
The larkspur listens, "I hear, I hear;"
And the lily whispers, "I wait."

Tennyson

Låt mig inte sluta som min far

Rastlösheten kryper i mig och invarderar skoningslöst varenda liten cell i min stackars kropp. Jag hatar snön som ligger orörd och vit utanför fönstret. Jag hatar solen som reflekteras i den. Jag hatar att jag inte får tumla runt i den vackra vintervärlden som alla andra, utan är förpassad till mitt fängelse av alger och diversitetsindex. Det finns så mycket jag brinner för och gladeligen hade jobbat med - musiken, Sagåsen, ja ni vet, allt det där - och så väljer jag göra projektarbete inom marinbiologi. Av alla underliga människor på denna jord finns det ingen jag förstår så dåligt som mig själv.

En gammal skatt, ett gammalt jag.

Eighteen is a terrible age,

and while I walked around with

the conviction that I was somehow

more grown-up than my classmates,

the truth was that I had merely found

a different way of being young.

Hej-jag-har-legat-och-slötittat-på-TV-hela-helgen-tristess

Jag är trött på det här. Jag är trött på alla pretentiösa bloggar, alla skenbart världsfrånvända människor som i själva verket inte gör annat än skriker efter omgivningens bekräftelse. Jag är utled på den ständiga jakten, hur alla vill vara först med allt och i sin desperata kamp stirrar sig blinda på mål som inte går att nå. Jag är trött på att hela livet är en tävling.

Jag tänker på blickar i ögonvrån, ständig vaksamhet - ser de mig, hör de mig? Jag tänker på tomma så kallade djupa diskussioner vars enda egentliga syfte är att uppräthålla en bild av något som inte är, ett outtalat löfte några parter emellan om att aldrig låta masken falla. Jag går vilse i alla de vakuumfyllda bubblor vi blåser upp i vår kamp för att passa in genom att vara annorlunda. Jag spyr när jag hör ordet indie.

Sjuklig och därmed förpassad till en trevlig dag i TV-soffan tittade jag på Melodifestivalen igår. Tanken slog mig då - kanske är det detta man ska ta fasta på om man vill sticka ut i vår stackars independentifierade (jag vet, det är inte ett ord, men jag tycker om konstiga ord med många bokstäver så jag skrev det ändå) värld. Alla hatar Melodifestivalen. Vad kan väl vara mer indie än att dyrka något som ligger så fel i tiden som vår kära fördummande, kommersialiserade Melodifestival? Men eftersom jag hatar det förlegade begreppet indie tänker jag stolt fortsätta att hata också Melodifestivalen, precis som alla andra.

Ja, jag är en bitter, snorig gnällkärring idag. Jag får klaustrofobi av Göteborg, kanske främst för att jag ser mig själv så tydligt i just de människor, rörelser och fenomen som jag vill fly ifrån. Jag är rädd för jag vet hur blind jag har varit och jag blir ännu räddare när jag tänker på att jag antagligen är precis lika blind fortfarande. Men jag kommer, precis som alla andra människor, alltid att vara subjektiv och trångsynt och snällt få nöja mig med den pyttelilla del av helheten som kallas mitt perspektiv. Resten lämnar jag åt Gud, Bob Dylan eller Den Store Fete Bajskorven.

torsdag

Vaknade med sniglar och sandpapper i halsen. Jag är sjuk men inte sjuk, som vanligt. Nu sitter jag här och tänker att jag borde göra massa saker. Ineffektivitet är mitt ledord i livet.

Det är massutvisning av irakier idag, hörde jag på radion. Största utvisningen på jag-vet-inte-hur-länge. Kan inte undgå att tänka att några av de jag träffade på Sagåsen i lördags antagligen tillhör den gruppen. Jag förstår inte Migrationsverket. Som om vi inte hade nog med plats i Sverige. Bajs på dem.

Screw this

Jag är inte gjord för det här. Projektarbete, gå i skolan. Jag vill inte.

So have mercy on me I’m in a jackass phase.

Have mercy on me, have mercy.

So have mercy on me I’m in a jackass phase.

I need your help to get out of here.

Bajsbajsbajs.

Humhum

Jag sitter här och känner att jag vill skriva men ändå inte. Att blogga är ganska meningslöst egentligen, och ändå är det så svårt att hålla sig borta. För mig är det en enda stor, härlig egotripp tror jag. Som att skriva dagbok fast lite lite bättre, här får man ju en stund i rampljuset också. Säger jag som hatar att stå på scen.

Nej, det är tomt i mitt huvud ikväll. En ros är en ros är en ros och mina tankar är slut. Godnatt.

rubrikrubrikrubrik

Jag är fruktansvärt dålig på det där med självdiciplin nuförtiden. Jag skriver nuförtiden för det har inte alltid varit så. Tidigare-i-tiden var det inte alls så. Tidigare-i-tiden var jag alldeles för bra på det där med självdiciplin. Jag är bra på att pendla mellan extrempunkter men tyvärr helt hopplös när det kommer till mellanlägen. Antingen är det allt eller så är det ingenting. Och just nu är det ingenting. Och just nu skulle jag egentligen sitta på en stol inklämd bland andra stolar och lyssna på jazz. Maria-jazz. Usch, jag är hemskt ledsen för att jag inte är där men jag är sjuk och det är bajs och jag har en inlämning att skriva tills imorgon och även om jag inte kommer att skriva den så måste jag och det är bajs. Lycka till i alla fall, Mariafia. Inte för att du kommer att behöva det.

Dansa, dansa, rör på hela kroppen

Jag är glad idag. Jag är gladgladglad. Vaknade till kaffe, favoritsmörgås med keso och kaviar och ord som får mig att flyga. Jag njuter av att inte gå till skolan. Det är skönt att ignorera saker ibland, att göra precis tvärtom mot vad man borde göra bara för att det känns bra. Jag gör så idag.

Som halvsjuk och rastlös upptäcker man många spännande saker. Gamla fula mobilfoton till exempel. Tänkte att ni skulle få se några, i total oordning och med väldigt dålig skärpa.

Tisdag

Jag är sjuk, precis som ankan på TV. Jag är förkyld och ankan är varm och prickig. Idag vill jag vara liten. Jag vill läsa Harry Potter för allra första gången och leka med fantasivärlden i mitt huvud.

Ankan var inte sjuk. Inte på riktigt. Prickarna var bara röda pappersprickar. Jag älskar barnprogram.

Kaffemorgon

Kroppsspråk. Härskartekniker. Plugg. Det är så intressant, egentligen, och så viktigt, egentligen, men det är påtvingat och som för alla andra rebelliska (erhm?) ungdomar blir det påtvingade, oavsett hur intressant och viktigt det än är, helt oöverkomligt. Äsch, vad har jag att gnälla om, jag har ju valt ämnet själv. Men ändå, bajs.

Och så är det fint ljus ute. Och mina ögon söker sig alltmer bort från datorskärmen och ut genom fönstret. Och jag längtar ut. Det är fint ljus och jag tror att jag tar en promenad. För det är saker som fint ljus och vacker musik som egentligen spelar någon roll i livet. Skolarbete är bara en väg dit. En liten praktisk detalj. Alla dessa irriterande praktiska detaljer. Bajs.

När stjärnorna bleknar

Spårvagnarna flyger fram nuförtiden och det går fort, alldeles för fort. Jag pratar med honom, han som förstår mig och tänker som jag, han som gått ner sig totalt eftersom livsåskådningar såsom den han valt gör det outhärdligt tungt att leva. Alkoholen rusar i hans blod, och där han borde vara klok och faderlig blir han gubbsjuk och farlig. Men jag ser det inte, det är inte väsentligt, vi är förenade av något större än kroppsliga begär och alkoholbaserad hämningslöshet. Vi är samma tankar och samma ögon. Jag ser hur resten av spårvagnresenärerna skruvar på sig. Vi pratar alltför högt och alltför konstigt för att bara kunna ignoreras. Obekväma människor. Någonting i mig skäms, blygnar, men det starka som växer inom mig, denna underliga, lågmälda eufori av att hitta sig själv i någon annan, är större. Jag vill ta honom i handen, vill att han ska förstå i samma utsträckning som jag gör att vi är lika. Att jag ser honom. Jag är ingen Jesus, jag ska inte frälsa eller rädda men jag ska få honom att veta. Jag vill få världen att veta. Jag vill att världen ska förstå att han är förkastad för att han är klok.

Han är en mördare, min vän. Han älskar människor så mycket att han måste döda dem för han ser hur förfallet nalkas med varje handling vi utför. Hans största fiende bor inom honom själv men med så många insikter som han bär på är det svårt att eliminera sig från jordens yta och låta världen gå miste om dessa. Alla människor har lika värde, säger jag. En mördare har inget värde, säger han, och jag vågar inte säga emot. Han är klok, min vän, men han har kommit vilse.

Övertrött optimism

Sovasovasova men jag är dålig på det där just nu. Samtidigt som jag spenderar mer och mer tid på att leta flyktvägar kan jag plötsligt inte släppa någonting, vara frånvarande och missa ett enda litet dyrtbart ögonblick av mitt tråkiga svenska liv. Lite paradoxalt, kan tyckas.

Idag var en bra dag. Fisbesök vid lunch och lunch efter lunch på grund av förvirrade slavar i svarta förkläden. Ineffektivt pluggande av tomma, intetsägande men ack så relevanta påtvingade ämnen. Men det känns inte så farligt nu. Jag har förlikats med mitt öde, accepterat att jag är där jag är och kanske också lärt mig tycka om det. Och med trevliga besök mitt på dagen känns fem timmars håltimma plötsligt inte så outhärdligt längre. Ja, idag var en bra dag.

Fredag och mörkret har fallit

Hur vinden blåste en gång. Där, då för längesedan. Hur molnen lyste rosa men ändå inte gick att sväva på. Vi föll i en evighet för att sedan vakna upp med skrapade knän och skakade hjärnor på den illvilliga asfalten. Allt är förträngt och ingen lärdom tagen - vi faller om och om igen, hela livet.


Jag har gett upp tanken på altruism. Vi är för rädda, för fega för att ta oss ut ur våra trygga bubblor av jag-centrering och se hur världen verkligen ser ut. Hade vi gjort det hade vi inte levt idag. Hade vi gjort det hade vi inte orkat leva idag. Istället flyr vi, köpslår med Gud - låt katastroferna ske om det är nödvändigt, bara inte här, bara det inte händer mig. Snälla Gud, ge mig lite avstånd, låt mig gömma mig här, så lovar jag att gråta en skvätt över hemska bilder på söndersprängda barn eller halvengagerat delta i någon meningslös demonstration. Så lovar jag att låtsas att jag bryr mig. Låt andra dö så att jag kan få leva, för mitt liv är för dyrbart för att spillas. Visst är det så, Gud?

Jag säger att jag hellre dör än dödar någon annan. Jag säger att alla människor har samma värde och därmed också samma rätt att liv. Jag säger att jag vill rädda världen.

Jag sitter hemma i min smutsiga trygghet, gnäller över livet och har slutat reagera på dödssiffrorna jag hör på radion. Mina löften har blivit lögner.

Väck mig inte än

Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call

Bajs

Det här med projektarbete. Jag förstår det inte. Vad är meningen, vad ska man lära sig av det? Hur kan så många före mig ha suttit med samma omöjliga uppgift och klarat av det? Egentligen är väl inte själva arbetet sådär otroligt svårt men med hela hysterin och pressen kring det känns det plötsligt oöverkomligt. Har man dessutom valt ett ämne man är helt ointresserad av är man ganska körd. Och nu sitter jag här, tar min tillflykt till musiken och försöker intala mig att skolan bara är skruttpluttfjutt i jämförelse. Kanske är det så men det hindrar inte att skolarbete ändå måste göras. Usch.

Livet tycker om att luras och sänker man garden och stannar upp slår det till, snabbt och effektivt. Och varför måste allting ske i kronologisk ordning, varför kan man inte välja någon del av livet som känns rätt för tillfället och leva i den? För jag vet att hur mycket jag än hatar gymnasiet just nu kommer jag antagligen böna och be om att få komma tillbaka om några månader. Det är sådan jag är. Det är sådana de flesta är skulle jag tro och därför är hela idén om först det här, sedan det där helt idiotisk. Allt blir så enkelt när man drömmer men drömmar fungerar sällan i praktiken. Tyvärr. Nej, nu är jag trött på det här.

Nej, jag tänker inte skriva Gott Nytt År

2009. Ett nytt år. Någon som har suddat bort en cirkel på sista siffran i ett årtal och försöker lura i oss att det här ska bli något nytt, en förändring, ett steg framåt. En av alla otaliga milstolpar. Jag tror inte på det där, siffror är siffror och fast jag tycker om att räkna är de i sig ganska betydelselösa. Ändå är det svårt att inte dras med, att förtränga det där pirret av förväntan. Något stort är på annalkande, något som ska förändra våra liv, göra världen till den utopi vi drömt om och uppfylla alla våra önskningar. Och sedan vaknar man igen. Sedan vaknar man till en värld av plugg, förkylningar och bajs. Som en förkolnad raket, bitter över att det där stjärnsprakande underbara ögonblicket var alldeles för kort. Alla vill vara en ljusfläck på natthimlen.

Ensamtid

Det är svårt att ta tag i saker. Att ta tag i sitt liv. Att kämpa på, vara effektiv och pragmatisk, få allt det där viktiga man måste göra gjort. Men kanske behöver man inte alltid det. Kanske kan man få gå i idé, äta julgodis och dricka glögg, se på klyschiga urdåliga julfilmer och bara glömma världen utanför. Livet är långt och oavsett vad man gör eller inte gör kommer tiden att fortsätta gå och föra en framåt. Det kan vara ganska skönt att tänka på ibland.

Det är synd

Det är synd om människorna. Tyckte Strindberg. Tycker jag med. Det är synd om den som aldrig är nöjd. Det är synd om den som vaknar precis när det är dags att somna in. Det är synd att TV-programmen bara är intressanta när man inte har tid att se dem, att kladdkaka är gott just för att det är fruktansvärt onyttigt, att klassen känns mysig för att vi snart ska skiljas åt för alltid, att man stöter bort alla i sin omgivning när man känner sig ensam och att jag allid är som mest sugen på att äta när jag inte är hungrig. Det är synd att livet älskar att jävlas med en och det är synd att vi älskar att bli jävlade med.

Det är synd att det finns tid för tiden går utan att jag rör mig och plötsligt står jag där med svarsblanketten i handen och har inte kommit fram till någonting. Det är synd att det finns måsten för ordet måste suger ut all vilja och allt egnagemang oavsett vad saken gäller, då det är allmänt känt att plikter omöjligen kan vara något som är bra för en, någonting man tycker om att göra. Det är synd att det är synd om människorna och det är synd att vi är så medvetna om det.

Vila

Latent fas. Här händer det ingenting. G Girls, stickning, te och mackor i mängder. Ensamma uppesittarkvällar med halvslutna ögon framför TV:n. High Fidelity ikväll. Amerikanska versionen, ganska bra. Väcker musiknörden i mig och jag kommer på att jag vill träffa Burner Boy. Det var längesedan nu, och jag måste tyvärr erkänna att skulden är helt och hållet min.

Jag svävade runt uppe bland molnen ett tag och nu är jag nere på den hårda, regnblöta marken igen, visserligen av egen fri vilja, men ändå. Det är kallt här. Tur att det finns varm mjölk.

Blä

Usch. Mitt nya favoritord som jag skamlöst missbrukar, upprepar som något konstigt mantra i mitt huvud och på den här bloggen. Men så är det ju också ungefär så jag känner inför det mesta just nu. Usch. Jag är en gnällig människa. Medelklassen gnäller mycket, hörde jag på radion idag. Kanske är jag medelklass. Antagligen är jag bara en vanlig surkärring. Usch.

Ja, det regnar.

There is a war in all the heads and there’s a
war in mine as well and if I could explain it any better, I’m sure I would.

We’re in a bus and it’s night, you opened up and so will I but though I’m good with words I’ve never been good with… words.

But all I know is: there’s something new this year.
All I know is there’s something new real near.

There is a town that I live in and it’s a town that favors winners and when I win I think about when I’ll next lose..

I took a train that took me north and it’s the place where trees speak louder than the people and if I have to pick that’s what I’ll choose.

I walked along the river Ume, it chilled me out of my bones too, but a cold wind is always better than a cold voice.
I am not strong enough for win city, I’ll stay in to play Sin, witty people without hearts have always had a lead on me.

And all I know is, there’s something new this year,all I know is there’s something new real near.
All I know is, there’s something new this year.
I don’t know much, but there’s something new coming near.

Självdiciplin

Äsch. Det här går inte. Je ne comprends pas. Och jag orkar inte ens försöka förstå. Who gives a damn anyway? Usch. Äsch. Bluäsch.

ást

Jag har Islandfeber. Island, språket, naturen, människorna, musiken. Jag vill åka dit. Nu. Vem bryr sig om lågkonjunkturer och ekonomiska kriser, bor man på Island räcker det att gå ut genom dörren för att hitta glädjen och meningen med tillvaron. Kanske är det därför islänningarna gör så vacker musik. Eller så är det något med melodin i språket. Eller så är det allt blandat i en underbar, konstig soppa. Jag vet inte. Men vackert är det i alla fall.

Slem

Igår förklarade jag för min kära vän Tutrut hur otroligt avundsjuk jag var på hennes förkylning. Någon verkar ha tagit mitt uttalande alldeles för bokstavligt, och nu sitter jag här, huttrandes och med en hals som känns som om jag just klunkat i mig tre liter saltsyra. Synden straffar sig själv.

Jag som skulle åka till Sagåsen idag. Jag som skulle träna, lämna tillbaka kläder, plugga, ta ett glas vin på Sejdeln, vara glad, pigg och effektiv. Nu sitter jag här och skriver önskelista istället. Eller önselista, rättare sagt, eftersom jag i skapandet av denna, fokuserade så mycket på det estetiska att jag råkade glömma vissa praktiska detaljer. Som att det finns ett k i önskelista, till exempel. Usch, julklappar, julklappar. Usch, kommersialism. Usch, kreativitet. Jag har inga idéer, varken om vad jag själv vill ha eller om vad jag ska ge till någon annan. Tror jag satsar på litteratur och musik på önskelistan i år, ord och toner kan väl aldrig bli helt fel? Frågan är om de i min omgivning känner likadant. Och frågan är om skivor och böcker inte är lite opersonligt. Jo, kanske. Men jag vet inte.

Och lyckligt flög jag över den darrande ribban

Idag har jag missat käglor och kastat klot i rännan. Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att träffa folk man inte känner och helt plötsligt vara själsfränder heller. För det är så sällan det händer. Idag hände det inte.

Trots det är jag nöjd. Jag är stolt. Det var värt det och jag tror att det kommer att lösa sig. Det måste lösa sig och då kommer det också att göra det. Logiska resonemang är bra. Nu ska jag sova. Kanske spela lite gitarr först. Och fastna ett tag till framför datorn. Men sedan, sedan ska jag sova. Det gör ont i mitt trötta huvud.

Eufori

Jag är sådär konstigt, underbart glad idag. Snällglad, familjeglad, raggsockeglad. Musikglad. Sitter för tillfället och lyssnar på Shearwater, det är så melankoliskt långsamvackert att jag bara ryser. Idag har jag varit duktig. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig och läsa vinklade texter om Karl XII. Och till min stora förvåning var det intressant. Kaffe, musik och plugg är inte alltid helt fel.

Idag blev jag ännu en gång påmind om vilka fantastiska människor det finns här i världen. Jag har väl aldrig varit direkt misantropisk av mig, men min världssyn har på sistonde blivit allt mer pessimistisk och dagens lilla glädjeglimt kunde inte kommit mer lägligt. Och snart, snart är det jul men inte riktigt än och det är så bra, det känns så bra, idag känns inte riktigt än precis lagom.

Hjälp

Oj, vad myrorna kryper idag. Upp ner fram bak. Överallt. Nervositet. Maniskt ätande i misslyckat försök att lugna ner mig. Men julkalendern, den är bra. Och på fredag ska jag bowla. Hjälp.

Jag hade svensk(a)prov idag. Det gick åt pipsvängen, och majoriteten av klassen har nu intagit en ganska så mordisk ställning mot vår skallige maestro med härskarteknikerna. Äntligen. Det rådde viss sömnbrist i klassrummet och jag, som sovit cirka fyra timmar, tillhörde nog genomsnittet. En och annan sömndrucken stackare somnade på skrivningen, med ansiktet mot hopplöst svårbesvarade frågor. Själv somnade jag när jag kom hem, och försov mig till min spansk(a)lektion som började kvart över två. Jag som hatar att sova på dagen.

Pluggpanik

Det här går inte. Möööh. Så känner jag just nu. Den där känslan av trött panik som sakta börjar smyga sig på när man kommer till insikten att saker faktiskt inte alltid löser sig. Jag kan inte plugga längre. Idag har jag ätit pepparkakor. Säkert femtio stycken.