Ensamtid

Det är svårt att ta tag i saker. Att ta tag i sitt liv. Att kämpa på, vara effektiv och pragmatisk, få allt det där viktiga man måste göra gjort. Men kanske behöver man inte alltid det. Kanske kan man få gå i idé, äta julgodis och dricka glögg, se på klyschiga urdåliga julfilmer och bara glömma världen utanför. Livet är långt och oavsett vad man gör eller inte gör kommer tiden att fortsätta gå och föra en framåt. Det kan vara ganska skönt att tänka på ibland.

Det är synd

Det är synd om människorna. Tyckte Strindberg. Tycker jag med. Det är synd om den som aldrig är nöjd. Det är synd om den som vaknar precis när det är dags att somna in. Det är synd att TV-programmen bara är intressanta när man inte har tid att se dem, att kladdkaka är gott just för att det är fruktansvärt onyttigt, att klassen känns mysig för att vi snart ska skiljas åt för alltid, att man stöter bort alla i sin omgivning när man känner sig ensam och att jag allid är som mest sugen på att äta när jag inte är hungrig. Det är synd att livet älskar att jävlas med en och det är synd att vi älskar att bli jävlade med.

Det är synd att det finns tid för tiden går utan att jag rör mig och plötsligt står jag där med svarsblanketten i handen och har inte kommit fram till någonting. Det är synd att det finns måsten för ordet måste suger ut all vilja och allt egnagemang oavsett vad saken gäller, då det är allmänt känt att plikter omöjligen kan vara något som är bra för en, någonting man tycker om att göra. Det är synd att det är synd om människorna och det är synd att vi är så medvetna om det.

Vila

Latent fas. Här händer det ingenting. G Girls, stickning, te och mackor i mängder. Ensamma uppesittarkvällar med halvslutna ögon framför TV:n. High Fidelity ikväll. Amerikanska versionen, ganska bra. Väcker musiknörden i mig och jag kommer på att jag vill träffa Burner Boy. Det var längesedan nu, och jag måste tyvärr erkänna att skulden är helt och hållet min.

Jag svävade runt uppe bland molnen ett tag och nu är jag nere på den hårda, regnblöta marken igen, visserligen av egen fri vilja, men ändå. Det är kallt här. Tur att det finns varm mjölk.

Blä

Usch. Mitt nya favoritord som jag skamlöst missbrukar, upprepar som något konstigt mantra i mitt huvud och på den här bloggen. Men så är det ju också ungefär så jag känner inför det mesta just nu. Usch. Jag är en gnällig människa. Medelklassen gnäller mycket, hörde jag på radion idag. Kanske är jag medelklass. Antagligen är jag bara en vanlig surkärring. Usch.

Ja, det regnar.

There is a war in all the heads and there’s a
war in mine as well and if I could explain it any better, I’m sure I would.

We’re in a bus and it’s night, you opened up and so will I but though I’m good with words I’ve never been good with… words.

But all I know is: there’s something new this year.
All I know is there’s something new real near.

There is a town that I live in and it’s a town that favors winners and when I win I think about when I’ll next lose..

I took a train that took me north and it’s the place where trees speak louder than the people and if I have to pick that’s what I’ll choose.

I walked along the river Ume, it chilled me out of my bones too, but a cold wind is always better than a cold voice.
I am not strong enough for win city, I’ll stay in to play Sin, witty people without hearts have always had a lead on me.

And all I know is, there’s something new this year,all I know is there’s something new real near.
All I know is, there’s something new this year.
I don’t know much, but there’s something new coming near.

Självdiciplin

Äsch. Det här går inte. Je ne comprends pas. Och jag orkar inte ens försöka förstå. Who gives a damn anyway? Usch. Äsch. Bluäsch.

ást

Jag har Islandfeber. Island, språket, naturen, människorna, musiken. Jag vill åka dit. Nu. Vem bryr sig om lågkonjunkturer och ekonomiska kriser, bor man på Island räcker det att gå ut genom dörren för att hitta glädjen och meningen med tillvaron. Kanske är det därför islänningarna gör så vacker musik. Eller så är det något med melodin i språket. Eller så är det allt blandat i en underbar, konstig soppa. Jag vet inte. Men vackert är det i alla fall.

Slem

Igår förklarade jag för min kära vän Tutrut hur otroligt avundsjuk jag var på hennes förkylning. Någon verkar ha tagit mitt uttalande alldeles för bokstavligt, och nu sitter jag här, huttrandes och med en hals som känns som om jag just klunkat i mig tre liter saltsyra. Synden straffar sig själv.

Jag som skulle åka till Sagåsen idag. Jag som skulle träna, lämna tillbaka kläder, plugga, ta ett glas vin på Sejdeln, vara glad, pigg och effektiv. Nu sitter jag här och skriver önskelista istället. Eller önselista, rättare sagt, eftersom jag i skapandet av denna, fokuserade så mycket på det estetiska att jag råkade glömma vissa praktiska detaljer. Som att det finns ett k i önskelista, till exempel. Usch, julklappar, julklappar. Usch, kommersialism. Usch, kreativitet. Jag har inga idéer, varken om vad jag själv vill ha eller om vad jag ska ge till någon annan. Tror jag satsar på litteratur och musik på önskelistan i år, ord och toner kan väl aldrig bli helt fel? Frågan är om de i min omgivning känner likadant. Och frågan är om skivor och böcker inte är lite opersonligt. Jo, kanske. Men jag vet inte.

Och lyckligt flög jag över den darrande ribban

Idag har jag missat käglor och kastat klot i rännan. Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att träffa folk man inte känner och helt plötsligt vara själsfränder heller. För det är så sällan det händer. Idag hände det inte.

Trots det är jag nöjd. Jag är stolt. Det var värt det och jag tror att det kommer att lösa sig. Det måste lösa sig och då kommer det också att göra det. Logiska resonemang är bra. Nu ska jag sova. Kanske spela lite gitarr först. Och fastna ett tag till framför datorn. Men sedan, sedan ska jag sova. Det gör ont i mitt trötta huvud.

Eufori

Jag är sådär konstigt, underbart glad idag. Snällglad, familjeglad, raggsockeglad. Musikglad. Sitter för tillfället och lyssnar på Shearwater, det är så melankoliskt långsamvackert att jag bara ryser. Idag har jag varit duktig. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig och läsa vinklade texter om Karl XII. Och till min stora förvåning var det intressant. Kaffe, musik och plugg är inte alltid helt fel.

Idag blev jag ännu en gång påmind om vilka fantastiska människor det finns här i världen. Jag har väl aldrig varit direkt misantropisk av mig, men min världssyn har på sistonde blivit allt mer pessimistisk och dagens lilla glädjeglimt kunde inte kommit mer lägligt. Och snart, snart är det jul men inte riktigt än och det är så bra, det känns så bra, idag känns inte riktigt än precis lagom.

Hjälp

Oj, vad myrorna kryper idag. Upp ner fram bak. Överallt. Nervositet. Maniskt ätande i misslyckat försök att lugna ner mig. Men julkalendern, den är bra. Och på fredag ska jag bowla. Hjälp.

Jag hade svensk(a)prov idag. Det gick åt pipsvängen, och majoriteten av klassen har nu intagit en ganska så mordisk ställning mot vår skallige maestro med härskarteknikerna. Äntligen. Det rådde viss sömnbrist i klassrummet och jag, som sovit cirka fyra timmar, tillhörde nog genomsnittet. En och annan sömndrucken stackare somnade på skrivningen, med ansiktet mot hopplöst svårbesvarade frågor. Själv somnade jag när jag kom hem, och försov mig till min spansk(a)lektion som började kvart över två. Jag som hatar att sova på dagen.

Pluggpanik

Det här går inte. Möööh. Så känner jag just nu. Den där känslan av trött panik som sakta börjar smyga sig på när man kommer till insikten att saker faktiskt inte alltid löser sig. Jag kan inte plugga längre. Idag har jag ätit pepparkakor. Säkert femtio stycken.

Hej december, snälla regna inte bort

Vad är det med julen som gör att alla maniskt suktar efter den innan det ens har hunnit bli december? Det räcker att ta sig en titt på första bästa blogg och vips dyker det magiska ordet upp: jul. Själv är jag precis likadan. Förväntansfull satt jag bänkad framför TVn idag för att se premiären av årets julkalender (som faktiskt verkar ganska lovande), strängt hyschandes åt alla i min närhet om de så bara öppnade munnen under min nostalgispäckade kvart av koncentrerat TV-tittande. Och självklart hann jag öppna luckan på kalendern innan killen på TVn. Annars är man ju körd för resten av julen.

Jag sitter här och väntar på snön. På det där mjuka, vita, snälla som bara gör att man vill krama alla man ser och lägga sig ner och rulla runtrunt, som Charlie. Och jag sitter här och väntar på att fisen och korven ska komma hem. Hemhemhem. Hem till staden där det alltid regnar. Hem till mig. Och jag sitter här och försöker övertyga mig själv om att Hemingway är intressant, trots att han är den kanske mest överskattade författaren i historien. Tycker jag. Men så gillar jag inte muskulösa män med stora egon heller.

Fläsket brändes, Anna skämdes

"Om ni inte närvarar vid båda repen kan ni tyvärr inte vara med på konserten". Om ni har ett liv utanför kören kan ni tyvärr inte vara med på konserten. Kunde han ha skrivit. Så hade han i alla fall varit ärlig. Uschusch, jag orkar inte det här. Jag orkar inte att något så patetiskt och obetydligt som tid ska stå i vägen för allt jag vill göra. Och jag börjar bli smått irriterad på överambitiösa körledare. Men så är han ju också före detta naturare. Snart driver vi nog hela världen i fördärvet.