Hej december, snälla regna inte bort

Vad är det med julen som gör att alla maniskt suktar efter den innan det ens har hunnit bli december? Det räcker att ta sig en titt på första bästa blogg och vips dyker det magiska ordet upp: jul. Själv är jag precis likadan. Förväntansfull satt jag bänkad framför TVn idag för att se premiären av årets julkalender (som faktiskt verkar ganska lovande), strängt hyschandes åt alla i min närhet om de så bara öppnade munnen under min nostalgispäckade kvart av koncentrerat TV-tittande. Och självklart hann jag öppna luckan på kalendern innan killen på TVn. Annars är man ju körd för resten av julen.

Jag sitter här och väntar på snön. På det där mjuka, vita, snälla som bara gör att man vill krama alla man ser och lägga sig ner och rulla runtrunt, som Charlie. Och jag sitter här och väntar på att fisen och korven ska komma hem. Hemhemhem. Hem till staden där det alltid regnar. Hem till mig. Och jag sitter här och försöker övertyga mig själv om att Hemingway är intressant, trots att han är den kanske mest överskattade författaren i historien. Tycker jag. Men så gillar jag inte muskulösa män med stora egon heller.