Bertolt Brecht och Doktor Sion

Jag brukade vara en sån där person med koncentrationsförmåga. Lite disträ och småförvirrad kanske, men ändå kapabel att fokusera när det väl gällde. Så var det förr i tiden. Innan jag upptäckte, gitarren, datorn, dagdrömmarna, funderingarna och alla röriga högar med intryck och tankar som dumpats lite överallt i min hjärna i väntan på att få analyseras sönder och ältas in absurdum, som min kära svensklärare så fint har lärt mig att säga. Det händer så mycket nu, och på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå lösa det, jag rör mig så fort att jag springer ifrån mig själv. Jag skriker åt mig själv, väntaväntavänta, men självmant kommer jag aldrig att stanna. Inte förrän jag ligger där och gråter på marken med blod rinnande från mina uppskrapade knän. Men jag skulle aldrig ge upp. På med plåster och spring vidare.