Spontanitet?

Jag är fast. Har precis kommit till den sorgliga insikten att jag har blivit en sån där överentusiastisk, halvtaskig bloggare. Som alla andra nuförtiden. Men, det kan vara bra att skriva av sig ibland och jag kan faktiskt inte pracka på min stackars dagbok hur mycket skit som helst. Så lite bloggande är kanske bra.

Sitter för tillfället och "pluggar spanska" och irriterar mig på det klassiska amerikanska dejtingfenomenet som tyvärr verkar ha nästlat in sig även här i gråkalla Sverige. Varför kan saker inte bara bli? Varför ska allting planeras, förberedas, varas nervöst för och sedan oftast bara sluta som pannkaka ändå? Jag önskar att jag hade något att tro på, Gud eller ödet eller vad som helst, något som tog på sig ansvaret för det som sker så att jag skulle slippa bekymra mig för det. För just nu bekymrar jag mig alldeles för mycket.