ur fas

Skriva. Det var längesedan nu. Datorn dog, orden försvann och nu litar jag inte längre på den digitala världen. Minst av allt på Internet. För vem vet vem som läser mina meningslösa ord om 50 år? Antagligen ingen.

Jag är trött nu. Trött på riktigt. Folk säger att i tvåan kommer svackan och i trean har man kul. Jag undrar om de verkligen känner så eller om det bara är någon konstig illusion man ska leva upp till. Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll, egentligen. Konstigt att vi lägger så stor vikt vid en värld vi inte ens kan vara säkra på existerar. Konstigt att vi är så bra på att fastna i våra mikroperspektiv.

I tvåan kommer svackan och i trean stupet. Det är sanningen. Min alldeles egna, subjektiva, mikroperspektivssanning. I trean stupet. Och sedan? Ovissheten. Friheten. Framtidsångesten. Den smala, rangliga stegen uppåt igen. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Om det ändå fanns en Gud. Eller åtminstone tron på en. Nu finns ingenting. Kanske musiken, orden. Kanske flyktiga ögonblick av samhörighet, förvirrade möten och speglar i en annan människas ögon. Sällsynt sublimitet i grå vardag. Kanske finns det. Kanske finns det men det spelar ingen roll. Relevans är ett underligt begrepp då det objektivt sett inte går att stämpla på någonting alls i denna värld. Kanske är saker relevanta för mig, i mitt liv. Kanske finns musiken, orden, gemenskapen. Men mot den stora ensamheten är de ingenting.