När stjärnorna bleknar

Spårvagnarna flyger fram nuförtiden och det går fort, alldeles för fort. Jag pratar med honom, han som förstår mig och tänker som jag, han som gått ner sig totalt eftersom livsåskådningar såsom den han valt gör det outhärdligt tungt att leva. Alkoholen rusar i hans blod, och där han borde vara klok och faderlig blir han gubbsjuk och farlig. Men jag ser det inte, det är inte väsentligt, vi är förenade av något större än kroppsliga begär och alkoholbaserad hämningslöshet. Vi är samma tankar och samma ögon. Jag ser hur resten av spårvagnresenärerna skruvar på sig. Vi pratar alltför högt och alltför konstigt för att bara kunna ignoreras. Obekväma människor. Någonting i mig skäms, blygnar, men det starka som växer inom mig, denna underliga, lågmälda eufori av att hitta sig själv i någon annan, är större. Jag vill ta honom i handen, vill att han ska förstå i samma utsträckning som jag gör att vi är lika. Att jag ser honom. Jag är ingen Jesus, jag ska inte frälsa eller rädda men jag ska få honom att veta. Jag vill få världen att veta. Jag vill att världen ska förstå att han är förkastad för att han är klok.

Han är en mördare, min vän. Han älskar människor så mycket att han måste döda dem för han ser hur förfallet nalkas med varje handling vi utför. Hans största fiende bor inom honom själv men med så många insikter som han bär på är det svårt att eliminera sig från jordens yta och låta världen gå miste om dessa. Alla människor har lika värde, säger jag. En mördare har inget värde, säger han, och jag vågar inte säga emot. Han är klok, min vän, men han har kommit vilse.

Övertrött optimism

Sovasovasova men jag är dålig på det där just nu. Samtidigt som jag spenderar mer och mer tid på att leta flyktvägar kan jag plötsligt inte släppa någonting, vara frånvarande och missa ett enda litet dyrtbart ögonblick av mitt tråkiga svenska liv. Lite paradoxalt, kan tyckas.

Idag var en bra dag. Fisbesök vid lunch och lunch efter lunch på grund av förvirrade slavar i svarta förkläden. Ineffektivt pluggande av tomma, intetsägande men ack så relevanta påtvingade ämnen. Men det känns inte så farligt nu. Jag har förlikats med mitt öde, accepterat att jag är där jag är och kanske också lärt mig tycka om det. Och med trevliga besök mitt på dagen känns fem timmars håltimma plötsligt inte så outhärdligt längre. Ja, idag var en bra dag.

Fredag och mörkret har fallit

Hur vinden blåste en gång. Där, då för längesedan. Hur molnen lyste rosa men ändå inte gick att sväva på. Vi föll i en evighet för att sedan vakna upp med skrapade knän och skakade hjärnor på den illvilliga asfalten. Allt är förträngt och ingen lärdom tagen - vi faller om och om igen, hela livet.


Jag har gett upp tanken på altruism. Vi är för rädda, för fega för att ta oss ut ur våra trygga bubblor av jag-centrering och se hur världen verkligen ser ut. Hade vi gjort det hade vi inte levt idag. Hade vi gjort det hade vi inte orkat leva idag. Istället flyr vi, köpslår med Gud - låt katastroferna ske om det är nödvändigt, bara inte här, bara det inte händer mig. Snälla Gud, ge mig lite avstånd, låt mig gömma mig här, så lovar jag att gråta en skvätt över hemska bilder på söndersprängda barn eller halvengagerat delta i någon meningslös demonstration. Så lovar jag att låtsas att jag bryr mig. Låt andra dö så att jag kan få leva, för mitt liv är för dyrbart för att spillas. Visst är det så, Gud?

Jag säger att jag hellre dör än dödar någon annan. Jag säger att alla människor har samma värde och därmed också samma rätt att liv. Jag säger att jag vill rädda världen.

Jag sitter hemma i min smutsiga trygghet, gnäller över livet och har slutat reagera på dödssiffrorna jag hör på radion. Mina löften har blivit lögner.

Väck mig inte än

Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call

Bajs

Det här med projektarbete. Jag förstår det inte. Vad är meningen, vad ska man lära sig av det? Hur kan så många före mig ha suttit med samma omöjliga uppgift och klarat av det? Egentligen är väl inte själva arbetet sådär otroligt svårt men med hela hysterin och pressen kring det känns det plötsligt oöverkomligt. Har man dessutom valt ett ämne man är helt ointresserad av är man ganska körd. Och nu sitter jag här, tar min tillflykt till musiken och försöker intala mig att skolan bara är skruttpluttfjutt i jämförelse. Kanske är det så men det hindrar inte att skolarbete ändå måste göras. Usch.

Livet tycker om att luras och sänker man garden och stannar upp slår det till, snabbt och effektivt. Och varför måste allting ske i kronologisk ordning, varför kan man inte välja någon del av livet som känns rätt för tillfället och leva i den? För jag vet att hur mycket jag än hatar gymnasiet just nu kommer jag antagligen böna och be om att få komma tillbaka om några månader. Det är sådan jag är. Det är sådana de flesta är skulle jag tro och därför är hela idén om först det här, sedan det där helt idiotisk. Allt blir så enkelt när man drömmer men drömmar fungerar sällan i praktiken. Tyvärr. Nej, nu är jag trött på det här.

Nej, jag tänker inte skriva Gott Nytt År

2009. Ett nytt år. Någon som har suddat bort en cirkel på sista siffran i ett årtal och försöker lura i oss att det här ska bli något nytt, en förändring, ett steg framåt. En av alla otaliga milstolpar. Jag tror inte på det där, siffror är siffror och fast jag tycker om att räkna är de i sig ganska betydelselösa. Ändå är det svårt att inte dras med, att förtränga det där pirret av förväntan. Något stort är på annalkande, något som ska förändra våra liv, göra världen till den utopi vi drömt om och uppfylla alla våra önskningar. Och sedan vaknar man igen. Sedan vaknar man till en värld av plugg, förkylningar och bajs. Som en förkolnad raket, bitter över att det där stjärnsprakande underbara ögonblicket var alldeles för kort. Alla vill vara en ljusfläck på natthimlen.