Jag sökte en själ, och fann en man (tack Rut)

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

mömö

det här med bloggande alltså. som ni - och med ni menar jag mina älskvärda obefintliga läsare - ja, som NI kanske har märkt, har jag börjat tvivla på detta märkliga fenomen. jag har slutat skriva. jag har slutat skriva över huvud taget skulle man väl egentligen kunna säga. lite oroväckande med tanke på att det vankas seriösa litteraturstudier om någon vecka. jag är allt annat än peppad.

problemet är inte att jag inte vill plugga. problemet är inte att jag inte är intresserad av litteraturvetenskap. jag har velat det här sedan flera år tillbaka. jag har spenderat halva mitt liv utanför livet, i någon annans liv, som någon annan i en annan värld. jag har levt i böckerna.

problemet är att mitt liv, som det ser ut nu, är alldeles för bra. jag vill leva i livet. eskapismen har tappat sin mening, och det är otroligt svårt att låta sig sugas in i en annan värld när man helst bara vill stanna kvar där man är.

aldrig förut har jag varit så tacksam över ett problem.