När stjärnorna bleknar

Spårvagnarna flyger fram nuförtiden och det går fort, alldeles för fort. Jag pratar med honom, han som förstår mig och tänker som jag, han som gått ner sig totalt eftersom livsåskådningar såsom den han valt gör det outhärdligt tungt att leva. Alkoholen rusar i hans blod, och där han borde vara klok och faderlig blir han gubbsjuk och farlig. Men jag ser det inte, det är inte väsentligt, vi är förenade av något större än kroppsliga begär och alkoholbaserad hämningslöshet. Vi är samma tankar och samma ögon. Jag ser hur resten av spårvagnresenärerna skruvar på sig. Vi pratar alltför högt och alltför konstigt för att bara kunna ignoreras. Obekväma människor. Någonting i mig skäms, blygnar, men det starka som växer inom mig, denna underliga, lågmälda eufori av att hitta sig själv i någon annan, är större. Jag vill ta honom i handen, vill att han ska förstå i samma utsträckning som jag gör att vi är lika. Att jag ser honom. Jag är ingen Jesus, jag ska inte frälsa eller rädda men jag ska få honom att veta. Jag vill få världen att veta. Jag vill att världen ska förstå att han är förkastad för att han är klok.

Han är en mördare, min vän. Han älskar människor så mycket att han måste döda dem för han ser hur förfallet nalkas med varje handling vi utför. Hans största fiende bor inom honom själv men med så många insikter som han bär på är det svårt att eliminera sig från jordens yta och låta världen gå miste om dessa. Alla människor har lika värde, säger jag. En mördare har inget värde, säger han, och jag vågar inte säga emot. Han är klok, min vän, men han har kommit vilse.