Hur vinden blåste en gång. Där, då för längesedan. Hur molnen lyste rosa men ändå inte gick att sväva på. Vi föll i en evighet för att sedan vakna upp med skrapade knän och skakade hjärnor på den illvilliga asfalten. Allt är förträngt och ingen lärdom tagen - vi faller om och om igen, hela livet.
Jag har gett upp tanken på altruism. Vi är för rädda, för fega för att ta oss ut ur våra trygga bubblor av jag-centrering och se hur världen verkligen ser ut. Hade vi gjort det hade vi inte levt idag. Hade vi gjort det hade vi inte orkat leva idag. Istället flyr vi, köpslår med Gud - låt katastroferna ske om det är nödvändigt, bara inte här, bara det inte händer mig. Snälla Gud, ge mig lite avstånd, låt mig gömma mig här, så lovar jag att gråta en skvätt över hemska bilder på söndersprängda barn eller halvengagerat delta i någon meningslös demonstration. Så lovar jag att låtsas att jag bryr mig. Låt andra dö så att jag kan få leva, för mitt liv är för dyrbart för att spillas. Visst är det så, Gud?
Jag säger att jag hellre dör än dödar någon annan. Jag säger att alla människor har samma värde och därmed också samma rätt att liv. Jag säger att jag vill rädda världen.
Jag sitter hemma i min smutsiga trygghet, gnäller över livet och har slutat reagera på dödssiffrorna jag hör på radion. Mina löften har blivit lögner.
Jag har gett upp tanken på altruism. Vi är för rädda, för fega för att ta oss ut ur våra trygga bubblor av jag-centrering och se hur världen verkligen ser ut. Hade vi gjort det hade vi inte levt idag. Hade vi gjort det hade vi inte orkat leva idag. Istället flyr vi, köpslår med Gud - låt katastroferna ske om det är nödvändigt, bara inte här, bara det inte händer mig. Snälla Gud, ge mig lite avstånd, låt mig gömma mig här, så lovar jag att gråta en skvätt över hemska bilder på söndersprängda barn eller halvengagerat delta i någon meningslös demonstration. Så lovar jag att låtsas att jag bryr mig. Låt andra dö så att jag kan få leva, för mitt liv är för dyrbart för att spillas. Visst är det så, Gud?
Jag säger att jag hellre dör än dödar någon annan. Jag säger att alla människor har samma värde och därmed också samma rätt att liv. Jag säger att jag vill rädda världen.
Jag sitter hemma i min smutsiga trygghet, gnäller över livet och har slutat reagera på dödssiffrorna jag hör på radion. Mina löften har blivit lögner.
2 kommentarer:
Manniskan kan inte forsta sig pa vissa saker. Det vi inte kan formulera, det begreppen inte tacker. Vad ar livet? Vad ar verkligt? Vad ar doden?
Doden ar for javla overklig for att vi ska kunna fatta. En gang av kanske 50 reagerar jag som jag borde nar jag ser en hemlos sitta med bara tunna klader och en filt pa iskall mark, nar jag sjalv huttrar i mina tio lager vinterklader. En gang av 50 slas jag av SANNINGEN nar jag hor pa radion att annu nagra hundra har dott i ett rattsa avlagset land.
Tror det ar en forsvarsmekanism. Som du skriver - om vi alltid var i ett tillstand av insikt skulle vi inte leva.
Jag vill ocksa radda varlden! Men samtidigt vill jag valdigt garna gora de sma saker som gor MIG, helt anti-altruiskt, lyckligare.
"Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då?
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors"
.. eller hur?
Skicka en kommentar