Jag är trött på det här. Jag är trött på alla pretentiösa bloggar, alla skenbart världsfrånvända människor som i själva verket inte gör annat än skriker efter omgivningens bekräftelse. Jag är utled på den ständiga jakten, hur alla vill vara först med allt och i sin desperata kamp stirrar sig blinda på mål som inte går att nå. Jag är trött på att hela livet är en tävling.
Jag tänker på blickar i ögonvrån, ständig vaksamhet - ser de mig, hör de mig? Jag tänker på tomma så kallade djupa diskussioner vars enda egentliga syfte är att uppräthålla en bild av något som inte är, ett outtalat löfte några parter emellan om att aldrig låta masken falla. Jag går vilse i alla de vakuumfyllda bubblor vi blåser upp i vår kamp för att passa in genom att vara annorlunda. Jag spyr när jag hör ordet indie.
Sjuklig och därmed förpassad till en trevlig dag i TV-soffan tittade jag på Melodifestivalen igår. Tanken slog mig då - kanske är det detta man ska ta fasta på om man vill sticka ut i vår stackars independentifierade (jag vet, det är inte ett ord, men jag tycker om konstiga ord med många bokstäver så jag skrev det ändå) värld. Alla hatar Melodifestivalen. Vad kan väl vara mer indie än att dyrka något som ligger så fel i tiden som vår kära fördummande, kommersialiserade Melodifestival? Men eftersom jag hatar det förlegade begreppet indie tänker jag stolt fortsätta att hata också Melodifestivalen, precis som alla andra.
Ja, jag är en bitter, snorig gnällkärring idag. Jag får klaustrofobi av Göteborg, kanske främst för att jag ser mig själv så tydligt i just de människor, rörelser och fenomen som jag vill fly ifrån. Jag är rädd för jag vet hur blind jag har varit och jag blir ännu räddare när jag tänker på att jag antagligen är precis lika blind fortfarande. Men jag kommer, precis som alla andra människor, alltid att vara subjektiv och trångsynt och snällt få nöja mig med den pyttelilla del av helheten som kallas mitt perspektiv. Resten lämnar jag åt Gud, Bob Dylan eller Den Store Fete Bajskorven.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag litar på den stora, feta bajskorven. Vi får försöka bajsa på allt tillsammans nån gång. Fast just nu har jag svårt att se det där riktigt fula. Men ibland när det är vackert så blir jag så rädd för det känns för bra och då letar jag fult... dumma mig. Ehm ja. Klart slut. Kramar // din fis =)
Bob Dylan jaa. Jag hoppas du inte blir alldeles för less på Gbg för jag saknar det nu och vill tillbaka till slut ju men utan dig i Gbg är det inte riktigt den stad jag vill återvända till.. fiskram.
Skicka en kommentar